Uppletsälsklingen och Spårhelvetet
... är ganska bra sammanfattande ord av Lotus brukspass idag. Jag har bestämt mig för att ni vill höra de goda nyheterna först, så ;
Uppletandet
Vi har inte kört sådär jättemycket uppletande Lotus och jag, men parallellt med att träna inför start i appellklass så vill jag också jobba med vissa moment från högre klasser. Därför började vi idag en strukturerad träningsperiod av uppletande.
Upplägg:
Korridorsövning, jag vallar av en smal korridor rakt ut på 50 meters djup. På slutet lägger jag ett föremål/leksak. Därefter vänder jag tillbaka till hunden och skickar honom rakt mot leksaken.
Första övningen blev i ganska tät skogsdungsmiljö, med en massa svårigheter. Lotus skulle för första gången ut 50 meter rakt för att hämta sitt halsband istället för en leksak, och ja, det var lite väl höga krav ;). Men det är så jag jobbar! Istället för att börja på en lätt nivå kollar jag av var hunden befinner sig och jobbar därifrån.
Vid första skicket rusade Lotus ut superfint, och kom verkligen ut på djupet. Men, han hittade inte halsbandet med en gång, utan vände tillbaka till mig. Vid nästa skick vände han 10 meter tidigare än förra gången, och skicket efter det 20 meter. Med andra ord blev han mindre och mindre säker på sig själv och sökte min hjälp allt mer, så till sist gick jag riktigt nära föremålet och skickade ett sista skick. Nu hittade han halsbandet, men han förstod inte att det var föremålet. Tjo och tjim lärde honom dock annat och en glad och trött vovve kunde följa med på en prommis till ett bättre område. Det optimala i detta pass hade varit om han funnit föremålet på en gång vid första skicket, det hade givit honom en fin självkänslaboost (att anteckna tills nästa gång).
Vi körde två skick till, fast på en öppen yta. Här gick det mycket bättre! Lotus fattade att det var halsbandet som skulle hämtas, och han såg när jag gick ut 50 meter. Ett snabbt utrus, djupt, hittade föremålet och kom tillbaka med lite stöd. Observera hans otroliga fart och glädje vid skicket, underbart killen!!
Uppletandet
Vi har inte kört sådär jättemycket uppletande Lotus och jag, men parallellt med att träna inför start i appellklass så vill jag också jobba med vissa moment från högre klasser. Därför började vi idag en strukturerad träningsperiod av uppletande.
Upplägg:
Korridorsövning, jag vallar av en smal korridor rakt ut på 50 meters djup. På slutet lägger jag ett föremål/leksak. Därefter vänder jag tillbaka till hunden och skickar honom rakt mot leksaken.
Första övningen blev i ganska tät skogsdungsmiljö, med en massa svårigheter. Lotus skulle för första gången ut 50 meter rakt för att hämta sitt halsband istället för en leksak, och ja, det var lite väl höga krav ;). Men det är så jag jobbar! Istället för att börja på en lätt nivå kollar jag av var hunden befinner sig och jobbar därifrån.
Vid första skicket rusade Lotus ut superfint, och kom verkligen ut på djupet. Men, han hittade inte halsbandet med en gång, utan vände tillbaka till mig. Vid nästa skick vände han 10 meter tidigare än förra gången, och skicket efter det 20 meter. Med andra ord blev han mindre och mindre säker på sig själv och sökte min hjälp allt mer, så till sist gick jag riktigt nära föremålet och skickade ett sista skick. Nu hittade han halsbandet, men han förstod inte att det var föremålet. Tjo och tjim lärde honom dock annat och en glad och trött vovve kunde följa med på en prommis till ett bättre område. Det optimala i detta pass hade varit om han funnit föremålet på en gång vid första skicket, det hade givit honom en fin självkänslaboost (att anteckna tills nästa gång).
Vi körde två skick till, fast på en öppen yta. Här gick det mycket bättre! Lotus fattade att det var halsbandet som skulle hämtas, och han såg när jag gick ut 50 meter. Ett snabbt utrus, djupt, hittade föremålet och kom tillbaka med lite stöd. Observera hans otroliga fart och glädje vid skicket, underbart killen!!
Det tredje och sista passet gick toppen det med, med en ytterligare förbättring, Lotus tog (vid kommando) upp halsbandet han släppt och kom till mig. Såhär i början lägger jag inget större fokus på snygga avlämningar utan enbart på att stärka hans självkänsla och uthållighet, men, nu utmanade jag honom lite och det fixade han ju super!
Spåret...
...gick åt helvete.
Upplägg:
200 m långt
3 apporter
1 vinkel
2 korsande stigar
Väldigt godisglest
Katastrofen började redan vid start. Jag visade på en taggad, exhalterad hund, han fann tag i någon mumsig jordbit eller grästuva och tuggade i sig, något matte inte blev glad över. Tyvärr tappade Lotus fokus snabbt vid första incidenten, antingen var det för min barska ton eller så var det för att tuvan var så mumsig, hursom så glömde han helt bort sin uppgift. Och det var inte första gången. Bara en 100 meter senare tappade han bort spåret igen, precis när vi gick från grusstig till gräsplan. Sen blev vägen till första apporten jättevinglig med långa stopp och en Lotus som inte verkade se något spår alls. Jag blev jättefrustrerad, vi hade ju kommit så långt förra gången! 300 meter där han gick rakt i spårkärnan vissa sträckor och höll sig nära den resten av tiden! Vad hade hänt? Ja, jag vet inte det. Jag vet bara att Lotus inte kunde spåra, kanske var störningen av folk och annat för stor där spåret låg, eller så hade luktbilden försvunnit. Kanske hade han blivit beroende av näringen i spåret.
Så, till nästa gång bantar jag ner svårigheterna rejält. 300 meters spår i en sån lätt miljö som möjligt (typ skog) där jag enbart jobbar med att få bort näringen, så ska det nog gå! Dessutom ska jag tänka på att stötta och hjälpa när Lotus verkligen inte kan, för frustration och irritation stjälper honom bara. Han behöver verkligen stärka sin självkänsla i spåret, målbilden är ju att han leder vägen och aldrig söker hjälp av mig, såsom han gjorde många gånger nu. Det är en svår balansgång att veta när jag ska låta honom försöka själv och när jag måste hjälpa honom.
Men, inget ont kommer utan något gott - som tur var så var han jätteintresserad av apporterna och tog dem glatt. Där finns i alla fall inga större bekymmer. Sista delen av spåret gick bättre än resten av det, och jag fick med mig en glad kille hem, vilket trots allt, är det viktigaste.
Spåret...
...gick åt helvete.
Upplägg:
200 m långt
3 apporter
1 vinkel
2 korsande stigar
Väldigt godisglest
Katastrofen började redan vid start. Jag visade på en taggad, exhalterad hund, han fann tag i någon mumsig jordbit eller grästuva och tuggade i sig, något matte inte blev glad över. Tyvärr tappade Lotus fokus snabbt vid första incidenten, antingen var det för min barska ton eller så var det för att tuvan var så mumsig, hursom så glömde han helt bort sin uppgift. Och det var inte första gången. Bara en 100 meter senare tappade han bort spåret igen, precis när vi gick från grusstig till gräsplan. Sen blev vägen till första apporten jättevinglig med långa stopp och en Lotus som inte verkade se något spår alls. Jag blev jättefrustrerad, vi hade ju kommit så långt förra gången! 300 meter där han gick rakt i spårkärnan vissa sträckor och höll sig nära den resten av tiden! Vad hade hänt? Ja, jag vet inte det. Jag vet bara att Lotus inte kunde spåra, kanske var störningen av folk och annat för stor där spåret låg, eller så hade luktbilden försvunnit. Kanske hade han blivit beroende av näringen i spåret.
Så, till nästa gång bantar jag ner svårigheterna rejält. 300 meters spår i en sån lätt miljö som möjligt (typ skog) där jag enbart jobbar med att få bort näringen, så ska det nog gå! Dessutom ska jag tänka på att stötta och hjälpa när Lotus verkligen inte kan, för frustration och irritation stjälper honom bara. Han behöver verkligen stärka sin självkänsla i spåret, målbilden är ju att han leder vägen och aldrig söker hjälp av mig, såsom han gjorde många gånger nu. Det är en svår balansgång att veta när jag ska låta honom försöka själv och när jag måste hjälpa honom.
Men, inget ont kommer utan något gott - som tur var så var han jätteintresserad av apporterna och tog dem glatt. Där finns i alla fall inga större bekymmer. Sista delen av spåret gick bättre än resten av det, och jag fick med mig en glad kille hem, vilket trots allt, är det viktigaste.