Från steg 2 till 20
Yes fan, nu går det framåt! Dagens spårträning var egentligen både en topp och en dal, men ger goda framtidutsikter. Innan jag berättar mer om det börjar vi med upplägget:
Spår
Antal: 1
Liggtid: 2h och 20 min
Längd: 200m
Vinklar: En 90°.
Apporter: 2 + slut
Vind: Märkte inte av någon stark vind.
Underlag: Ängsmark
Störning: Mycket vilt. Vi såg 2 harar och 2 rådjur.
Hjälper: Inget godis i spåret, inga hjälpers.
Första raksträckan gick suuuperbra! Lotus fick en enorm fart och jag fick småspringa för att hålla takten, urbra jobbat av honom! Blev väldigt imponerad över att han spårade rakt (sicksack, no more) och att han inte brydde sig om viltet som han nyss sett. Vid vinkeln kom dock dalen. Han missade den helt, och försökte sticka in åt helt motsatt håll. Kanske var vildvittringen stark där eller så hade det blåst konstigt? Klantiga matte hade tagit bort spårvimpeln så vi båda tappade bort vinkeln en bra stund, innan jag lät Lotus jobba linan ut och kämpa på sitt bästa för att hitta spåret igen, och på nått sätt gjorde han det, fastän han slog fem meter om spåret i början. Innan jag gav Lotus möjligheten att leta upp spåret själv försökte jag visa honom på det där vi redan gått, vilket inte alls funkade. Att ha i bakhuvudet för senare träningstillfällen är alltså dels att försöka låta hunden arbeta så självständigt som möjligt, även då han tappat spåret, samt att träna mycket vinklar.
Så, vad är då anledningen till rubriken? Jo, sen jag fick rådet att öka svårighetsgraden för min hund och gå vidare i träningen så har vi plötsligt avancerat enormt, från att ha stått på steg 2 av skala 30 (där 30 = start i appell) så står vi nu på steg 20, tack vare att Lotus inte är beroende av godishjälper, fixar raksträckor superfint och har en underbar spårmotivation. Till min stora glädje upptäckte jag ännu en toppensak i dagens spår, han tycker om apporterna! Varenda apport som han fann greppade han i munnen glatt och bytte (ännu gladare) mot en godisbit. Inga krångligheter alls att lägga in några apporter. Så alla dessa framsteg visar att starten i appellen inte är så avlägsen som jag kanske tror.
Vi avslutade spårkvällen med att cykla hem, nöjd vovve och taggad matte!
Spår
Antal: 1
Liggtid: 2h och 20 min
Längd: 200m
Vinklar: En 90°.
Apporter: 2 + slut
Vind: Märkte inte av någon stark vind.
Underlag: Ängsmark
Störning: Mycket vilt. Vi såg 2 harar och 2 rådjur.
Hjälper: Inget godis i spåret, inga hjälpers.
Första raksträckan gick suuuperbra! Lotus fick en enorm fart och jag fick småspringa för att hålla takten, urbra jobbat av honom! Blev väldigt imponerad över att han spårade rakt (sicksack, no more) och att han inte brydde sig om viltet som han nyss sett. Vid vinkeln kom dock dalen. Han missade den helt, och försökte sticka in åt helt motsatt håll. Kanske var vildvittringen stark där eller så hade det blåst konstigt? Klantiga matte hade tagit bort spårvimpeln så vi båda tappade bort vinkeln en bra stund, innan jag lät Lotus jobba linan ut och kämpa på sitt bästa för att hitta spåret igen, och på nått sätt gjorde han det, fastän han slog fem meter om spåret i början. Innan jag gav Lotus möjligheten att leta upp spåret själv försökte jag visa honom på det där vi redan gått, vilket inte alls funkade. Att ha i bakhuvudet för senare träningstillfällen är alltså dels att försöka låta hunden arbeta så självständigt som möjligt, även då han tappat spåret, samt att träna mycket vinklar.
Så, vad är då anledningen till rubriken? Jo, sen jag fick rådet att öka svårighetsgraden för min hund och gå vidare i träningen så har vi plötsligt avancerat enormt, från att ha stått på steg 2 av skala 30 (där 30 = start i appell) så står vi nu på steg 20, tack vare att Lotus inte är beroende av godishjälper, fixar raksträckor superfint och har en underbar spårmotivation. Till min stora glädje upptäckte jag ännu en toppensak i dagens spår, han tycker om apporterna! Varenda apport som han fann greppade han i munnen glatt och bytte (ännu gladare) mot en godisbit. Inga krångligheter alls att lägga in några apporter. Så alla dessa framsteg visar att starten i appellen inte är så avlägsen som jag kanske tror.
Vi avslutade spårkvällen med att cykla hem, nöjd vovve och taggad matte!
Man kan sitta fint och titta in i kameran, men mestadels ser det ut som på bilden nedan, med så mycket vilt i krokarna!